Jag som driver NPF-hjälpen heter Sofia Ridaeus. Jag är mamma till två barn, födda 2003 och 2004, som båda diagnostiserades med autism i 5-årsåldern. Hela deras liv har jag försökt hitta vägar att hjälpa dem att lättare kunna hantera en påträngande värld, inte bara genom hjälpmedel, utan på sätt som ger utvecklingen en skjuts framåt.
Den hjälp vi fick genom Habiliteringen tyckte vi inte gav tillräckligt, eller så kändes de inte bra av andra skäl. Jag började söka efter andra alternativ. Detta blev min mission i livet och 2013 lämnade jag arbetslivet för att på heltid kunna vara hemma och finnas till för barnen, samtidigt som jag kunde ägna mer tid åt de metoder och terapier vi redan hittat och tyckte fungerade, samt få tid att fortsätta hitta nya vägar.
År 2014 kom jag i kontakt med HANDLE, en variant av sensomotorisk träning och sedan den hösten har båda mina barn haft egna HANDLE-program. Och det har verkligen varit till nytta och glädje! Båda har blommat ut i sina underbara personligheter och många färdigheter har utvecklats, för var och en på sin nivå.
Med två mycket mer välfungerande barn kunde jag utbilda mig i HANDLE. Min erfarenhet som förälder till barn med funktionshinder har lärt mig mycket om lyhördhet och hänsyn, och gett mig nyfikenhet och kärlek att vilja hjälpa andra att fungera bättre, oavsett ålder och oavsett om det finns en diagnos eller inte.
Mitt äldsta barn har idag tagit studenten från Estetiskt program och börjar nu (aug 2024) sin andra termin på en folkhögskola, många mil hemifrån. Hon klarar sig minst lika bra som vilken annan ung vuxen som helst, hon har många drömmar och är mycket tillfreds med livet.
Hennes resa är egentligen helt osannolik. På förskolan märkte de mycket snart att hon var annorlunda och behövde mer stöd än andra; extra personal anställdes. Det var först en sorg och
chock för oss föräldrar. Något motvilligt från min sida drogs utredningar på BVC och BUP i gång. Att det landade i en autismdiagnos när hon var 5 år kändes då som att åka ner i ett
svart hål.
När hon började skolan stod det och vägde om hon skulle in i vanliga skolan eller särskolan; vi föräldrar såg till att det blev vanliga skolan. Hon fick en elevassistent från starten i förskoleklass. Det var inte så lätt i skolan många gånger, varken socialt eller inlärningsmässigt.
På lågstadiet kom vårt ”uppvaknande” som föräldrar. Det var dags att ta avstamp i vad vi hade framför oss – inte bara vara ledsna. Vi började på allvar ägna mycket tid åt olika terapier, dieter och liknande. Och som hon svarade på det! Det tog tid – men även skolan såg ju förändringen. Det ledde till att elevassistenten drogs in i femte klass; det var för tidigt tyckte vi föräldrar, men så blev det.
Turligt nog fortsatte hennes utveckling, och högstadiet blev ett lyft. Och jag som hade bävat inför högstadietiden, som är så svår för så många! Hon fick vänner hon har än idag, betygen steg liksom självkänslan.
Nu är både grundskola och gymnasiet ett avslutat kapitel för henne. När jag tänker tillbaka på hur otroligt mycket svårigheter hon har övervunnit blir jag nästan yr.
Att få stå på skolgården och ta emot henne på studentdagen – den obeskrivliga glädjen kommer jag alltid bära i mitt hjärta. Det var en målgång som jag verkligen inte hade tagit för givet.
Och nu går hon ut i världen, men en ung vuxen persons aptit på livet. Helt makalöst!
Min yngsta är den som alltid har haft absolut störst svårigheter. Hon har gått ut anpassad grund- och gymnasieskolans (kallades förut Särskola) och har nu börjat på Daglig Verksamhet. Livet har bjudit på många utmaningar och sannolikt kommer hon att behöva mycket stöd hela livet.
Trots att mitt yngsta barn alltid har fått ”mer av allt” med olika rörelseterapier, kostförändringar, behandlingar och så vidare, så har hennes stora svårigheter ändå bestått, i det avseendet att hon alltjämt behöver mycket stort stöd för att klara en 20-årings vardag. Detta trots att vi föräldrar inte upplevde skillnaderna mellan barnen som så stora när de var små.
Vilken viktig lärdom detta är! Grundförutsättningarna är individuella, men vi kan inte veta exakt hurdana de är. Det går inte på förväg att veta hur resultatet av en behandling, ett träningsprogram, ett kosttillskott eller diet blir.
Jag är, oavsett resultat, glad för allt vi har gjort för barnen. Varje ny metod har varit lärorik och jag är helt säker på att vi i hela familjen har det bättre än vad vi haft det om vi inte gjort något. Den sensomotoriska träningen och det neurologiska perspektivet har gett mig som förälder en ovärderlig förståelse – och det är guld värt, det också!